Utkast: Afternoon tea ...

Afternoon tea med Film i Väst
 -”Hur ska vi göra för att få in fler tjocka killar i filmvärlden?”
Klockan är fyra på torsdagseftermiddagen när vi glider in i Tältet bredvid Draken, det är fortfarande ljus ute och kallt, svinkallt. Lite lätt andfådda och stressade visar vi upp vårat 11- dagars pass och spanar efter en ledig sittplats. Eller i alla fall ett ledigt bord och upptäcker att karusellen, eller te- bjudningen, redan är igång. Det blir till att stå vid det enda lediga bordet, och försöka ersätta sin något förvirrade och stressade min till en avspänd och lätt cynisk storstadsblick. Jag vänder nu min uppmärksamhet mot talaren, som helt utan att ta någon som helst notis över vår försenade ankomst, pratar på. Han står mitt på scen, är ljus, 40- 45 år, lönfet och självgod i sin mörkblå kavaj. Med en min som vittnar om att han inte ligger vaken på nätterna och undrar hur han ska klara nästa månad. Han vet att lånen är duktigt amorterade och att barnen går i prydliga privatskolor, samtidigt som han proklamerar om konsten, jämställdhet och en underliggande socialism. Jag försöker att inte tänka på hur han aldrig fått kommentaren ”Lilla gumman” och den där blicken mellan de äldre männen, som ser roade och nedlåtande ut på samma gång. Han har inte känt deras ögon som helt ogenerat klär av honom med ögonen när han försöker prata för sin idé. I tältet är stämningen avspänd och trevlig. Det är behagligt varmt, längst framme vid scenen finns stolar för den som vill lyssna på föredraget, men där är alltså fullt, vid väggen med fönster mot Draken kan man avnjuta en kaffe, soppa eller vin. Längs bak i lokalerna finns soffor, fåtöljer och en säng för trötta festivalbesökare. Vårt bord befann sin precis mitt i. Det är hela tiden ett surr av röster, här och där hör man ett lösryckt citat från en film någon besökare just sett, ofta följt av den självklara filmvetarrätt man får efter två filmer på Draken och utbrister;
- Den där regissören gillar helbilder.
- Ja, det är bra, man ska vara försiktig med närbilder.
Dörrarna går ständigt, människor som går ut och in, in och ut, så vår något sena entré gjorde varken till eller från, förutom för mig som missade både te och scones. Alla är på väg, på gång, till en ny film, från en film, till ett annat föredrag. Utom kanske paret som ligger i soffan och verkar ha glömt bort omvärlden. Men nu tillbaka till föredraget, naturligtvis, jag ser fram emot att kunna ställa producenter mot väggen, mingla med skådisar och kanske, kanske bli upptäckt av en regissör. Men mannen som talar verkar snarare rikta sig mot lampan som lyser upp det unga paret, eller kanske scengolvet, med sina krystade skämt om männen som minoritet inom filmvärlden.(Som faktiskt en vänlig dam klappar åt, hon kanske är hans mor?) Han pratar vidare om hur viktig hans uppgift som projektledare är, hur han vill samla upp nya talanger, och inte bara låta dem göra en film, utan flera. Vilket tydligen Film i Väst är fantastiskt bra på, enligt honom, naturligtvis. Inte ens hans löften om att alla ska få mingla runt med sina tekoppar, eller starkare drycker om man valt det, med filmproducenter, skådespelare och diverse högt uppsatta personer inom filmvärlden, hjälper upp hans illa skrivna tal. Så jag tar min vän i handen och går mot nya filmer, med hans fråga klingande i bakhuvudet; ” - Hur ska vi göra för att få in fler tjocka killar i filmvärlden?”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0