blubb

en spricka
     
       sprickan

som ett vasst föremål genom den
                                        glansiga ytan

ytan
       reflekterar ljuset

skrap
          skarp

rakbladsbett
                       och rispor
blir tatueringar
                           på bar hud
     
när bord och stolar dras över golv

           trampar
                             ner
                                       dej

smuts
        smutset i sår

               var
                      
      var rent förrut

innan trampet
          
            klavertramp



du vet ju själv hur ont det gör

jag har så svårt att balansera
mellan tygghet och panik
   
                                                         när dina ögon ser mig, som ingen annan
för att sedan helt sonika glida förbi

(dina ögon som krossar min värld)

Jag vet inte, du kanske badar för ofta
eller
så är du bara typen som
                                            ser ut som ett mirakel
                                                                                    i sina lockar
 
jag skrek poesi!
och du nickade och log,
så jag skrek romantik
                                     

                                               (och nykter utav vin och full av längtan är det lätt att säga fel och tänka rätt)

men du sa något om realism
ett svårt ord
                     som jag
                                    aldrig riktigt har förstått

och du klipte mina vingar
                                              I din hand låg skärvorna av en älva

Jag kanske vill styra och hindra dej
Jag vill ta din hand
                                   
                                  och kyssa dina röda  läppar
           

      egentligen

vill jag bara känna dina händer
under jackan
                      
                         när vi ser den första snön

häll inte i dig 80procentig strårom

men med pulkaåkning, en varm famn och sova till fem för att bjudas på en kuldinarisk middag, pasta och ketchup och slöande i soffa är livet ganska bra ändå.
och med framtida löften och vandring i snöstorm är jag glad i magen

vad är det för mening att slänga sig ut över kanten, om man har säkerhetslinor fast förankrade i marken?

jag känner mej frustrerad, förvirrad, glad, tom, ledsen, stressad, upprymd
jag har inte landat
jag flyger och faller, dunsar och flyger
och jag vet att detta är likt exakt det jag skrev i min dagbok hösten 06
men det är inte på samma sätt
trotts att kännslan är lite densamma
denna gången är inte framtiden avgrundsdjuptsvart bara en halvmeter framför mig
jag är bara,
jag vet inte
nu har hon til och med tappat talförmågan
jag slingrar, jag vet
lever på gammla meriter
bara ett tag till
bara tills jag vet hur jag ska förhålla mig till mig själv.
tro mig, det är bra, det går bra, kompis, det går bra
jag vet bara inte vem jag är.
just nu känns det som jag är nio och förpubertal, igen

men jag blundar och väntar på bättre tider
springer runt, är inte alltför djup,
framkallar foton, gör dokumentärer
pratar och skrattar

utthär ringde
- du hur har du det med pengar? R vill gå ut
- nej, jag har inga alls...
- Men om jag bjuder?
- okej.

fördelen med att gå en kvart innan bussen går är att man hinner springa tillbaka flera gånger för att hämta kvarglömda ateraljer, som nycklar, plånbok, mp3, baginbox och örhängen, någos som jag gör allt som oftast.
vin och första förfesten i utthärs nya lägenhet sedan upphämtande av en syster
på sejdeln fick vi stå
på kins head sinkade en något glad vän oss, han var tydligen för glad.
på kellys fick vi stå
efter långt köande på Stars kom vi fram till att vi inte ville lägga 90spänn
sen pustervik, där vi oxå fick stå.
så tillslut hamnade vi på röda. dans, öl, skrålande födelsedagssång till pappa, som i och för sig hamnade hos mamma. hur som haver, det var nog väldigt vackert.

någon som vill åka med till trollhättan?
tråkigt att köra själv. åker strax efter ett, nu ska jag byta vintorkarblad och fylla på spolarvättska.
funderar på att lura av mammi o pappi bilen tills imorogn.
 

förrut gick jag ut varje kväll
fick ur mig allt
lyssnade på allt
vi gick i cirklar,
som 6an
snälla, skolgården oxå
nu går jag ut och går med en dövhund
fan, ibland är det inte okej att du inte bor på andra sidan gata, utan på fel sida älven.

jag förväntar mig inget nobelpris.
inga stående onovationer eller hyllningar,
men är det så akut med matlagningen och jag gör det snabbt
hade det varit trevligt med sällskap vid bordet och ett tack,
eller i alla fall en kommentar om hur det smakade.
istället för arga kommentarer om hur jag plockar in i diskmaskinen
jag vill bara flytta nu
varsågod, kul att det smakade bra

mitt hjärta fortsätter att hoppa över slag, när mailboxen blinckar med ETT NYTT MAIL
men kedjebrev, bokningsbekräftelser och noveller är inte vad jag väntar på.

för på folkhögskola är det så mycket att göra att lov känns välbehövligt.
i alla fall en bra återhämtning för kroppen även om kvantiteyerna inte är så stora, är dock alkoholintaget ganska frekvent.
Märks om inte annat i plånbok.
   I Torsdags gjorde jag mormor glad och gick på Fotoutställningen In Hate We Trust där fotografen/konstnärinnan/upphovsmakarn var och pratade om bilderna, samt bakgrund. Mycket intressant och mormor fick många nya vinklar på tillvaron, hon hade liksom inte förstått att det värsta hatet mot HBT- personer kommer från extrem högerna och kyrkan.
Anyways var dagen mysig, och det är underbart att bli ompysslad, omstoppad i sängen, vakna med färskpressad apelsinjuice, färkst bröd och nybryggt kaffe.
På fredagen var det date med T och han gav mig det senaste skvallret från humanisten, försedde mig med div kataloger och hemsidor, thanks.
    Lördag skulle ägnas åt Kontiki, men då min hals bestämde sig för att böka, banka och hålla på slutade det med att en minst lika pigg J kom hit, vi gjorde milkschake, lämnade päronen på festligheter, och somnade mitt i filmen. Tills ett par glada föräldrar väckte mig klockan ett och ville bli hämtade.
   På söndagens morogn ringer en värd till gårdagens nämnda fest och ber om hjälp. Vi tycker ut och efter en timmes röjning åker vi hem med pengar och varsin baginbox. Vi är nöjda. DAgen fortsätter med god mat och ännu godare efterrätt, min specialare. Äpplen i ugn med mörkchoklad på med glass och hallonsorbé. För övrig har min hals tvingat mig till diverse olika mikshakes och smoothies, stackars mig ;)

Jag fick även iväg ett mail, har på riktigt börjat jobba på min framtid, och det känns absurt, läskigt och på ett sätt bra, att i alla fall ha en riktning, ett mål, en plan. Mne nu vill jag fan ha svar också, varje gång det lyser NYTT MAIL i inboxen hoppas jag högt, hittils har det varit sjukt viktiga mail från CSN och Loke... 
   Utthär, ring när du har tid, detta är skandal.

ni vet att ni älskar mig

Analys Praque Vía
Enrique Rivieros debutfilm Parque Vía är en långsam, otroligt vacker och stark debutfilm. Kameran följer en man, Betos fötter när de går genom ett stort hus, upp för en trappa, zoomar in hans gamla händer, som är sådär knotiga som de blir efter många år av hårt arbete, stödjer sig mot ett solitt trampräcke, tar upp en hink och fortsätter uppåt för trappan. Hela tiden hör man ljudet av hans sneakers mot stengolvet. Det skulle kunna vara förrödande, vem vill egentligen se bara fötter som går över golv, i trappor och gamla händer, och hur länge? Men jag sitter hela tiden spänd och undrar över hans nästa rörelse. Ser hur han viker ihop och tar in alla vita skjortor precis innan regent vräker ner. Med stor noggrannhet borstar han sina tänder, duschar, stryker sin skjorta och dukar fram sin spartanska frukost. Att det inte är han som äger huset framgår klart när Frun ringer med nya order. Hans uppgift är att ha huset i oklanderligt skick, tills dess att det blir sålt, något som han gjort i 30 år. Efter dagens arbete sitter han framför TV- appatern med nyheterna på, där rapporteras det mord, mord och mord, det ena mer groteskt än det förra. En gång i veckan kommer Lupe, en lokal prostituerad, tjänster byts mot pengar, men lika mycket förtroende och värme byts mellan lakanen. Varje dag får man följa hans väl invanda rutin, dusch, tandborstning, frukost, strykning, målning, gräs- och häck- klippning, ibland störs hans lugn och rutiner av en spekulant på huset, då står han och kikar ut genom fönstret högst upp och håller tummarna. Men ingen verkar vilja ha huset och hans lugn kan fortgå. Alla Betos rörelser är exakta, bestämda men varliga och på ett sätt mjuka, sådär som en morfars stela reumatiska händer kan vara när han kelar med en kattunge eller håller det nyfödda barnbarnet, så det är en fröjd för ögat att följa demh. På frågan om han inte blir trött och slentrianmässig på tystnaden, de fyra väggarna som omger huset och trädgården, den ständiga sysslan med underhållet av huset, som Frun ger honom svarar han enkelt. ”I början var den skrämmande och jag hörda varje litet knak, varje surr från fläkten. Nu älskar jag dess ljud och hör dem inte längre.” Men, hon har en annan nyhet, huset har äntligen blivit sålt, och efter lång och trogen tjänst behöver han finna ett eget, nytt boende. Samma dag som Frun ska ta med honom från huset dör hon i hjärtattack, Beto som ser sin chans till trygghet, arrangerar det hela som ett mord och låter sig fängslas. Filmen är enkelt inspelad, i stort sett allt utspelas i tre rum i huset, tempot är långsamt utan att för den skull vara tråkigt eller överdrivet dramatiskt. Det är med nyfikenhet jag följer hans liv, med få repliker som hjälp. Repliker tycks nästan vara överflödigt, och är lite lagom skarpa mot mina trumhinnor, precis så skarpa att vartenda ord går in, mot den annars så harmoniska bakgrunden, med pianospel och fotsteg mot stengolv. Och det är inte undra på att filmen vunnit både guldleoparden vid filmfestivalen i Locarna och The Ingmar Bergman International Debut Award nu på Göteborgs Filmfestival. Filmen har flera bottnar och snygga paralleller, de brutala morden på nyheterna varje kväll som mynnar ut i ”mordet” på Frun, hon om fångvaktare och huset som fängelse, med de exakta rutiner som fängelser sägs ha. Och till min stora glädje verkar det som Betos och Lupes vänskap går djupare än affärer, då hon även hjälper honom och besöker honom i fängelset. Samma trygghet, samma bestämmelser, samma order och lydnad och respekt.

Afternoon tea med Film i Väst
 -”Hur ska vi göra för att få in fler tjocka killar i filmvärlden?”
Klockan är fyra på torsdagseftermiddagen när vi glider in i Tältet bredvid Draken, det är fortfarande ljus ute och kallt, svinkallt. Lite lätt andfådda och stressade visar vi upp vårat 11- dagars pass och spanar efter en ledig sittplats. Eller i alla fall ett ledigt bord och upptäcker att karusellen, eller te- bjudningen, redan är igång. Det blir till att stå vid det enda lediga bordet, och försöka ersätta sin något förvirrade och stressade min till en avspänd och lätt cynisk storstadsblick. Jag vänder nu min uppmärksamhet mot talaren, som helt utan att ta någon som helst notis över vår försenade ankomst, pratar på. Han står mitt på scen, är ljus, 40- 45 år, lönfet och självgod i sin mörkblå kavaj. Med en min som vittnar om att han inte ligger vaken på nätterna och undrar hur han ska klara nästa månad. Han vet att lånen är duktigt amorterade och att barnen går i prydliga privatskolor, samtidigt som han proklamerar om konsten, jämställdhet och en underliggande socialism. Jag försöker att inte tänka på hur han aldrig fått kommentaren ”Lilla gumman” och den där blicken mellan de äldre männen, som ser roade och nedlåtande ut på samma gång. Han har inte känt deras ögon som helt ogenerat klär av honom med ögonen när han försöker prata för sin idé. I tältet är stämningen avspänd och trevlig. Det är behagligt varmt, längst framme vid scenen finns stolar för den som vill lyssna på föredraget, men där är alltså fullt, vid väggen med fönster mot Draken kan man avnjuta en kaffe, soppa eller vin. Längs bak i lokalerna finns soffor, fåtöljer och en säng för trötta festivalbesökare. Vårt bord befann sin precis mitt i. Det är hela tiden ett surr av röster, här och där hör man ett lösryckt citat från en film någon besökare just sett, ofta följt av den självklara filmvetarrätt man får efter två filmer på Draken och utbrister;
- Den där regissören gillar helbilder.
- Ja, det är bra, man ska vara försiktig med närbilder.
Dörrarna går ständigt, människor som går ut och in, in och ut, så vår något sena entré gjorde varken till eller från, förutom för mig som missade både te och scones. Alla är på väg, på gång, till en ny film, från en film, till ett annat föredrag. Utom kanske paret som ligger i soffan och verkar ha glömt bort omvärlden. Men nu tillbaka till föredraget, naturligtvis, jag ser fram emot att kunna ställa producenter mot väggen, mingla med skådisar och kanske, kanske bli upptäckt av en regissör. Men mannen som talar verkar snarare rikta sig mot lampan som lyser upp det unga paret, eller kanske scengolvet, med sina krystade skämt om männen som minoritet inom filmvärlden.(Som faktiskt en vänlig dam klappar åt, hon kanske är hans mor?) Han pratar vidare om hur viktig hans uppgift som projektledare är, hur han vill samla upp nya talanger, och inte bara låta dem göra en film, utan flera. Vilket tydligen Film i Väst är fantastiskt bra på, enligt honom, naturligtvis. Inte ens hans löften om att alla ska få mingla runt med sina tekoppar, eller starkare drycker om man valt det, med filmproducenter, skådespelare och diverse högt uppsatta personer inom filmvärlden, hjälper upp hans illa skrivna tal. Så jag tar min vän i handen och går mot nya filmer, med hans fråga klingande i bakhuvudet; ” - Hur ska vi göra för att få in fler tjocka killar i filmvärlden?”

andrea betyder manlig och modig, jag säger ju att jag är manlig.
Så bara för att påvisa detta fyller jag på pellets, eldar och sotar, iförd klänning,
naturligtvis.
Nu väntar brors bil, som jag fått öva på att låsa och låsa upp,
till brors snopna uttal
"men, det där gick ju bra..."

om en dag som startade med diskusioner och kaffe,
som fortsatte i mat och vin, även ett tappert försök att få undan några uppgifter
går över till chailatte och mera prat
till öl och diskusioner
till kramar och hålla handen
och puss, puss