blubb

Hej Andrea,
Tack för fin text, kul att ha spridit inspiration, lycka till med framtida
ordsamlande.

Allt gott
Jonas


> Hej Jonas,
> sen jag första gången blev tvingad att läsa Ett öga rött i ettan på
> gymnasiet, fastande jag direkt för ditt sätt att skriva och har läst om
> och läst om. Jag har slukat mig över dina andra texter och blivit
> inspirerad att skriva ännu mer.
> Under bokmässan 08 fick jag en uppgift att skriva en krönika, och du hade
> den givna huvudrollen, så jag tänkte dela med mig av den. Läs, rosa, risa
> eller släng.
> Kram Andrea.
>
>
> Dagen jag nästan fick barn med Jonas Hassein Khemiri
>
> Fredagen på bokmässan var galen och innehöll allt från upprepade
> kollisioner (?) med Jonas Hassein Khemiri till att uppträda på
> Forskartorgets scen med två av stadsteaterns skådespelare. Det säger ju
> säg självt, jag på en forskarscen. Jag som helt saknar ambitioner och
> tålamodet att under 10år stirra mig blind på kromosomer, och dessutom dra
> lärdom av det. För att sedan prestera en äcklig rapport och presentera den
> för den stora massan. Och därtill med skådespelarna Peder Falk och Johan
> Paulssen. Det kan ju bara bli succsé, eller katastrof, beroende på hur man
> ser det.
>    Alltså, efter att ha smilat till mig kaffe från den söta mannen med
> grått hår och beige väst från svenska kyrkan. Sätter jag mig längsta
> fram och vänta på Jonas Hassein Khemir, ordkonstnären som stulit mitt
> hjärta. Allt vad han säger är guld i mina öron och och hans erkännande
> om att det eventuellt är han själv som spridit ryktet om honom som
> Sveriges nästa Strinberg, i kombination med hans sammetsögon får mig
> att smälta. Men gudarna ska veta att detta inte var det första
> oskyldiga mötet med honom av en rad den dagen. Det synes som han var
> överallt där jag var.
>    Kollisionerna, eller dessa sammanstötningar, som gudarna beviljat mig
> med denna Jonas börjar redan på torsdagen, då jag ytterst försynt
> skriker över Grafiska Torget.
>  - Men Jonas! Är det inte du?! Hassein Khemiri! Jonas!
>    Innan jag kommer till sans och kan se på mig själv med en mer objektiv
> blick, snett ovanifrån. Då tystnar jag och smyger så diskret jag kan
> iväg. För att återkomma en och en halv minut senare. Sätta mig längst
> fram, knäppa några kort med min killerblixt för att återigen tassa
> iväg.
>    Efter Jonas anförande på fredags förmiddagen om boken Invassion och
> hans prat om Strinberg, var det dags för mig att bege mig till
> Forskartrgets scen, där Peder Falk och Johan Paulssen bjöd på roliga,
> effktfulla och träffsäkra improvisationer. Med det är aldrig bra att
> vara för entusiastisk i publiken, man blir lätt uppdragen på scen, så
> hände även denna gång. På scen fick jag reda på att jag skulle medverka
> i en improvisation och jag tackade mina lyckliga stjärna för mina
> teaterlektioner och kände att risken att skämma ut sig var hyfsat
> liten. Trodde jag.
>    Jag fick veta att jag skulle styra Johans rörelser, hans kropp, ben,
> ansikte genom att helt enkelt dra i kroppen till den position jag ville
> ha den i.
> Alla rörelser är tillåtna, bara du inte blir gravid på kuppen, säger han
> och ler.
> Herregud tänker jag nedlåtande (trots att det faktiskt är en Skådespelare
> vi pratar om) jag som verkligen hade sett det som ett perfekt tillfälle
> att odla mitt kärleksbarn. Här på Bok- och biblioteksmässan, på
> Forskartorgets scen, med en man mellan 40 och döden, som jag sett i fem
> minuter. Skulle inte tro det och höll mig på säkert avstånd genom hela
> övningen.
>    Men helt plötsligt ser jag hur Johans ljusa anletsdrag förändras, han
> bastanta kroppshydda antar en spädare konstruktion. Nu kan jag se
> Hasseins ögon i Johans och munnen ler inbjudadnde...
>    Just det nästa anhalt var, Jonas. (Nu känns det nästan som vi känner
> varandra, så jag är lite mer familjär och nöjer mig med att säga Jonas,
> alternativt Kassein.)Han satt och berättade om sin bok, och jag tänkte
> fixa en liten signatur i mitt nyinköpta exemplar av Invassion. Där
> känner han otroligt nog igen mig när jag på darrande ben går fram mot
> hans getsalt vid singeringesbordet. Han ler igen kännande och säger.
> Var inte du med på läsningen där uppe? Vad tycker du egentligen, var det
> inte rena självmordet att försöka läsa här nere med allt sorl och bröt?
> Ehm jo.. eller. Ah. Det var ju bättre där uppe?
> Jag ser på hans sammetsburna ögon och tänker att han är intresserad av min
> åsikt och att jag måste säga något revolutionerande som han kommer minnas
> för evigt. Så jag utbrister
> Men du, jag måste bara säga att du är hurbrasomhelst!
> Vilket måste vara något av det mest originella han hört och tänker
> tillbaka på mitt möte med Stefan Sundström där jag utbrister.
> IH! Det är ju du! Du, får jag ta ett kort? Får jag en autograf? Du, kan
> jag få en till mamma också? Och en till min kompis? Och en till min
> pojkvän?Och jag måste bara säga, Du är jättebra som musikläraren i Eva och
> Adam!
> För det måste vara den prestation han är mest nöjd med.
>    Efter detta tredje ogenomtänka anförandet mot stackars Jonas känner jag
> att det är dags att avlägsna mig från Bokmässan och inte återkomma
> förens tidigast, nästa dag.