Utkast: Analys ...
Analys Praque Vía
Enrique Rivieros debutfilm Parque Vía är en långsam, otroligt vacker och stark debutfilm. Kameran följer en man, Betos fötter när de går genom ett stort hus, upp för en trappa, zoomar in hans gamla händer, som är sådär knotiga som de blir efter många år av hårt arbete, stödjer sig mot ett solitt trampräcke, tar upp en hink och fortsätter uppåt för trappan. Hela tiden hör man ljudet av hans sneakers mot stengolvet. Det skulle kunna vara förrödande, vem vill egentligen se bara fötter som går över golv, i trappor och gamla händer, och hur länge? Men jag sitter hela tiden spänd och undrar över hans nästa rörelse. Ser hur han viker ihop och tar in alla vita skjortor precis innan regent vräker ner. Med stor noggrannhet borstar han sina tänder, duschar, stryker sin skjorta och dukar fram sin spartanska frukost. Att det inte är han som äger huset framgår klart när Frun ringer med nya order. Hans uppgift är att ha huset i oklanderligt skick, tills dess att det blir sålt, något som han gjort i 30 år. Efter dagens arbete sitter han framför TV- appatern med nyheterna på, där rapporteras det mord, mord och mord, det ena mer groteskt än det förra. En gång i veckan kommer Lupe, en lokal prostituerad, tjänster byts mot pengar, men lika mycket förtroende och värme byts mellan lakanen. Varje dag får man följa hans väl invanda rutin, dusch, tandborstning, frukost, strykning, målning, gräs- och häck- klippning, ibland störs hans lugn och rutiner av en spekulant på huset, då står han och kikar ut genom fönstret högst upp och håller tummarna. Men ingen verkar vilja ha huset och hans lugn kan fortgå. Alla Betos rörelser är exakta, bestämda men varliga och på ett sätt mjuka, sådär som en morfars stela reumatiska händer kan vara när han kelar med en kattunge eller håller det nyfödda barnbarnet, så det är en fröjd för ögat att följa demh. På frågan om han inte blir trött och slentrianmässig på tystnaden, de fyra väggarna som omger huset och trädgården, den ständiga sysslan med underhållet av huset, som Frun ger honom svarar han enkelt. ”I början var den skrämmande och jag hörda varje litet knak, varje surr från fläkten. Nu älskar jag dess ljud och hör dem inte längre.” Men, hon har en annan nyhet, huset har äntligen blivit sålt, och efter lång och trogen tjänst behöver han finna ett eget, nytt boende. Samma dag som Frun ska ta med honom från huset dör hon i hjärtattack, Beto som ser sin chans till trygghet, arrangerar det hela som ett mord och låter sig fängslas. Filmen är enkelt inspelad, i stort sett allt utspelas i tre rum i huset, tempot är långsamt utan att för den skull vara tråkigt eller överdrivet dramatiskt. Det är med nyfikenhet jag följer hans liv, med få repliker som hjälp. Repliker tycks nästan vara överflödigt, och är lite lagom skarpa mot mina trumhinnor, precis så skarpa att vartenda ord går in, mot den annars så harmoniska bakgrunden, med pianospel och fotsteg mot stengolv. Och det är inte undra på att filmen vunnit både guldleoparden vid filmfestivalen i Locarna och The Ingmar Bergman International Debut Award nu på Göteborgs Filmfestival. Filmen har flera bottnar och snygga paralleller, de brutala morden på nyheterna varje kväll som mynnar ut i ”mordet” på Frun, hon om fångvaktare och huset som fängelse, med de exakta rutiner som fängelser sägs ha. Och till min stora glädje verkar det som Betos och Lupes vänskap går djupare än affärer, då hon även hjälper honom och besöker honom i fängelset. Samma trygghet, samma bestämmelser, samma order och lydnad och respekt.
Enrique Rivieros debutfilm Parque Vía är en långsam, otroligt vacker och stark debutfilm. Kameran följer en man, Betos fötter när de går genom ett stort hus, upp för en trappa, zoomar in hans gamla händer, som är sådär knotiga som de blir efter många år av hårt arbete, stödjer sig mot ett solitt trampräcke, tar upp en hink och fortsätter uppåt för trappan. Hela tiden hör man ljudet av hans sneakers mot stengolvet. Det skulle kunna vara förrödande, vem vill egentligen se bara fötter som går över golv, i trappor och gamla händer, och hur länge? Men jag sitter hela tiden spänd och undrar över hans nästa rörelse. Ser hur han viker ihop och tar in alla vita skjortor precis innan regent vräker ner. Med stor noggrannhet borstar han sina tänder, duschar, stryker sin skjorta och dukar fram sin spartanska frukost. Att det inte är han som äger huset framgår klart när Frun ringer med nya order. Hans uppgift är att ha huset i oklanderligt skick, tills dess att det blir sålt, något som han gjort i 30 år. Efter dagens arbete sitter han framför TV- appatern med nyheterna på, där rapporteras det mord, mord och mord, det ena mer groteskt än det förra. En gång i veckan kommer Lupe, en lokal prostituerad, tjänster byts mot pengar, men lika mycket förtroende och värme byts mellan lakanen. Varje dag får man följa hans väl invanda rutin, dusch, tandborstning, frukost, strykning, målning, gräs- och häck- klippning, ibland störs hans lugn och rutiner av en spekulant på huset, då står han och kikar ut genom fönstret högst upp och håller tummarna. Men ingen verkar vilja ha huset och hans lugn kan fortgå. Alla Betos rörelser är exakta, bestämda men varliga och på ett sätt mjuka, sådär som en morfars stela reumatiska händer kan vara när han kelar med en kattunge eller håller det nyfödda barnbarnet, så det är en fröjd för ögat att följa demh. På frågan om han inte blir trött och slentrianmässig på tystnaden, de fyra väggarna som omger huset och trädgården, den ständiga sysslan med underhållet av huset, som Frun ger honom svarar han enkelt. ”I början var den skrämmande och jag hörda varje litet knak, varje surr från fläkten. Nu älskar jag dess ljud och hör dem inte längre.” Men, hon har en annan nyhet, huset har äntligen blivit sålt, och efter lång och trogen tjänst behöver han finna ett eget, nytt boende. Samma dag som Frun ska ta med honom från huset dör hon i hjärtattack, Beto som ser sin chans till trygghet, arrangerar det hela som ett mord och låter sig fängslas. Filmen är enkelt inspelad, i stort sett allt utspelas i tre rum i huset, tempot är långsamt utan att för den skull vara tråkigt eller överdrivet dramatiskt. Det är med nyfikenhet jag följer hans liv, med få repliker som hjälp. Repliker tycks nästan vara överflödigt, och är lite lagom skarpa mot mina trumhinnor, precis så skarpa att vartenda ord går in, mot den annars så harmoniska bakgrunden, med pianospel och fotsteg mot stengolv. Och det är inte undra på att filmen vunnit både guldleoparden vid filmfestivalen i Locarna och The Ingmar Bergman International Debut Award nu på Göteborgs Filmfestival. Filmen har flera bottnar och snygga paralleller, de brutala morden på nyheterna varje kväll som mynnar ut i ”mordet” på Frun, hon om fångvaktare och huset som fängelse, med de exakta rutiner som fängelser sägs ha. Och till min stora glädje verkar det som Betos och Lupes vänskap går djupare än affärer, då hon även hjälper honom och besöker honom i fängelset. Samma trygghet, samma bestämmelser, samma order och lydnad och respekt.
Kommentarer
Trackback
