blubb

med söta vis-elever.
och en snygging jag äntligen fick ett namn på,
och en komplimang av.
Massa skratt och jag vågade mig minsann upp på scen.
Hakade på några wendelsbergare (jag tycker fortfarande att nordiska är bättre)
till ett ställe där man fick 20% rabatt om man va wendelsbergare
(en gång wendelsbergare, alltid wendelsbergare, iaf om man får billig öl)
Där pratade vi om fula raggningsrepliker, jag fick en till
A: Ursäkta, är denhär stolen ledig?
Kille: Nej, men han som sitter där vill gärna ha dej i knät.
A: Ursäkta??
Jag vänder mig mot baren och känner en hand på rumpan, vänder mig mot de tre hormonstinna pojkarn i prydliga skjortor, smäller till dem, smach, smach, smach och går.

Eftersom jag lider av duktighetssyndromet kan du vara säker på att det jag skriver handlar om vad jag tror att du förväntar dig att få, snarare än vad jag egentligen tycker.

Det beror på att jag alltid har förhållit mig så till frågor (du kan kalla det vana och fostran). Jag har varit ett filter som snappat upp diverse fördomar och tycken för att sedan omvandla dem i mig själv och visa upp de argument och åsikter som passar stunden bäst.

Men det är väll så alla gör.

Nu kanske du funderar över vad jag lägger i ordet duktighetssyndrom, så för att inte börja hela texten med missförstånd, det kommer det nog bli oavsett, ska jag i alla fall klargöra min syn på syndromet duktighet. Det drabbar främst tjejer, redan i tidig ålder. Jag skulle tro att det har att göra med en motreaktion och ett sätt att få uppmärksamhet. Kan vi redan här och nu göra klart att alla barn har behov av att hävda sig och synas? Bra.

Jag vill hävda att vi fostras på olika sätt beroende på kön. Killar tillåts vara busiga, ta exempel Astrids Emil. Men tjejer få mycket tidigare visa sig duktiga, uttryck som Var nu en stor tjej haglar över barn redan som två- treåringar, när tjejen redan är ren men hennes äldre bror använder blöja.

I skolan fortsätter pojkarna att leva rövare.

 -  De tycker inte att det är lika roligt som flickorna att läsa, räkna och skriva. Hävdar en förstående fröken.

Alltså, pojkar får, eller får ta sig mer uppmärksamhet än flickor, genom att busa och leva rövare. Söta flickor syns, för att de är söta, eller om de är extra ordinärt duktiga på något, utan att för den skull skryta om det, gud nej.

Men tillhör man den sorgliga skara som varken är kille, extra ordinärt söt eller duktig på något syns man inte. Du kan få äran att svara på en uppgift ibland. Eftersom det är det du får beröm för, att vara tyst, lära dig och sedan efter situation presentera din kunskap, kommer syndromet över dig.

Du blir duktig, och bra på det. När andra bråkar eller skvallrar sitter du och tre till i klassen och är duktiga. I hopp om att synas, få beröm, vad som helst, från vem som helst.

Så jag är duktig, och jag kan se ett mönster, orsak och verkan skulle man kunna säga. Jag blev aldrig Lucia, men jag tindrade lika fullt, om någon skulle se mig, där näst längst bak.

Så ut mitt perspektiv, vill jag diskutera kring manligt, kvinnligt och sexualitet.

Så, vad är manligt och kvinnligt?

Jag skulle vilja påstå att det handlar om betraktarens öga. Men att vi i väst har blivit så indoktrinerade med åsikter, främst från kommersiellt håll, att det numera är omöjligt att ha en nykter syn på begreppen. Stereotypera ska jag nu försöka beskriva.

En man är (för man börjar alltid med att definiera mannen, nomaliteten) stark, stor, mörk. Han är smart, tjänar mycket pengar, och beskyddar familjen. Han är definitivt modig. Hemma är hans sysslor de som kräver muskler, tekniskt intresse och är smutsiga.

I motsatts till mannen är kvinnan liten, späd och ljus. Hon viger sitt liv åt hemmet, barnen och mannen. Älskar att göra slut på mannens pengar och skvallra med sina väninnor.

Mannen gör karriär inom något viktigt, kommersiellt.

Kvinnan har vårdande och underbetalda yrken.

Och det här mönstret är tyvärr rådande i vårat samhälle, från småbarnsgrupper och uppåt och naturligtvis ger det konsekvenser. Flickor och kvinnor lär sig att backa undan och stötta sina manliga kollegor. Tyvärr brukar de ha svårt att stötta varandra, utan motarbetar istället andra kvinnor. Varför vet jag inte, men jag kan ju alltid spekulera och jag tror att svaret är enkelt. Det är bara en som kan vara duktigast. Och eftersom männen aldrig kan konkurrera om den posten är det ofarligt att hjälpa dem, dessutom kan de ge önskad uppmärksamhet. Pojkar som istället får mycket uppmärksamhet, trots att den snarare handlar om tillsägningar, har de lättare att samarbeta och jobba i grupp. Och när de bli män fortsätter det att stötta sina ”gubbar”.

Så vem ska hjälpa alla kvinnor? Vi, du och jag. Genom att förkasta skitsnack bakom ryggen och stötta våra systrar och bröder, döttrar och söner. Och skapa ett tryggt samhälle som låter alla utvecklas åt sina håll. Som inte tvingar in pojkar i macho- facket och flickorna i barbie- facket.

Men denna skillnad som blir, till följd av vana och kärlek, att ge våra små det vi tror är bäst för dem. Den finaste dockan, som råkar ha rosa kläder och smink till vår dotter och den fräcka bilen till pojken. Skapar en barriär och något som kan liknas vid kulturkrockar. När mannen och kvinnan, som trots att de gått i samma klasser ändå levt i separata världar ska mötas blir det osynliga konflikter, och oftast är män bättre på att ta kontroll över situationen än kvinnor. Där bli maktrelationen förskjuten och kvinnans vilja att vara till lags gynnar inte direkt hennes situation. Det kallas härskarteknik, men det talar jag inte mer om här.

Naturligtvis är det den heterosexuella familjen som är normen, det ser man överallt. Slå på TV:n och den lyckliga familjen ler mot dig. En blond, smal hemma mamma, en upptagen pappa i kostym, två små lintottar, en pojke och en lilla syster som tindrar likt barn på julafton. Men om min kostymklädda man är en vacker kvinna? Är det inte underligt att bilden förändras?

Från ljus och lycklig blir den mörkare, kallare och hårdare. För det är inte lätt att vara homo. Och ännu värre att vara bi- eller trans- person. Något så ogreppbart och diffust som, hur var det, en kvinna som tror att hon är en man och klär sig som en man, fast inte alltid? Det skapar stor förvirring, och det som är obekant är också farligt. Det sitter i våra gener menar en del, som urmäniskor var vi tvungna att fly vid fara och nya situationer.

Men så många nya situationer som vi idag bemästrar borde väll en människas sexualitet, som inte berör mej eller dej i större avseende än att vi kan se ett par kyssas, kunna tåla den nya situationen?

Som ur ett historiskt perspektiv inte är speciellt ny, redan under antiken fanns homosexuella par.

Jag skulle tro att min cynism mot vårat genussamhälle lyser igenom texten. Jag är feminist, som för mig innebär mer är bara jämlikhet mellan könen. För mig är feminism all jämlikhet. Oavsett kön, hudfärg, religion, folkgrupp, sexualitet och åsikter är vi människor och bör behandla varandra som sådana.

Som du ser lider jag både av duktighetssyndrom och moralpanik.